KULLEN, KULLABERG.

 Följande text är citerad ur »Ortnamn på Kullaberg» av Klara Wijkander.

Kullen (omkr. 1200 Saxo, Sydsvenska ortnamnsarkivet); Kolle (15611); Kulden (1580 Kancelliets Brevböger.); Kullebonden (1617 Kancelliets Brevböger.); Het Col (16192); Kullaberg (1820 generalstabskarta.); Kullen (1861 generalstabskarta.); Kullabjär (dial.).
Man har naturligtvis tiderna igenom haft behov av namn såväl på själva bergryggen som på den bygd, vars mest framträdande drag är just detta berg. Men namnskicket har, som i så många fall, varit vacklande. Berget har kallats Kullen, Kullaberg, Kullabonden. Med det första namnet, Kullen, har man också, ofta nog, avsett hela kullabygden. Från början har man givetvis med ordet Kullen menat själva berget. Men denna beteckning har, åtminstone från 1500-talet, också fått den vidare innebörden och kommit att avse hela bygden. Ett exempel på detta kan anföras. I en lista över ärkebiskopens i Lund gods i Skåne, upprättad 1536, läses: »Jörgen Jenssens moder haver något gods i Kullen, som kallas Hjelmshult län.»3) Hjälmshult ligger ganska långt från Kullaberg: c:a 3 mil. Sjöbeck4) har givit en analys av namnet Kullens innebörd. Därur citeras följande: Från år 1589 finnes ett skriftligt belägg på användandet av termen Kulden i dess vidare bemärkelse. Det lyder: »Kulden, som er enn od aff Longudherrit paa tre sider aff haffvet omflot, befatter Alrum, Wesby, Bröndby, Welinge, Katterup, Joenstorp og Faurilt saagner. Enden er itt stoert biergh, Kuldebonden kaldit, en mil langt».5) Sjöbeck hävdar den uppfattningen, att namnet Kullen bör användas om de trakter som beröres av Kulla fälad, räknad efter den omfattning denna betydelsefulla utmark hade före skiftena på 1700talet.6) Berget bör då för tydlighets skull kallas Kullaberg i motsats till bygden, Kullen. Jfr Udden.
Namnet Kullabonden anses av K. G. Ljunggren7) vara ett s. k. noanamn, vilket innebär att det nyttjats i st. f. ett annat namn, som på grund av övertro blivit tabu (farligt att nämna). Ordet Kullabonden kan ännu höras i Torekov och v. Karup samt på 1890-talet i Hälsingborgstrakten.8)
Kullen uttalas med akut accent9) och är bestämd form singularis av ett enstavigt kull, som betecknar en större och brantare höjd än det besläktade tvåstaviga kulle. Detta senare betecknar i skånemålen en låg höjd, också i betydelsen gravkulle, blomsterrabatt (Ingers). Ordet kull ingår i namnen Barakull, Bärekull, Håkull.

  1. Citerat efter G. Clemensson, sid 222.
  2. Antonius Goeteeris' Iournal 1619, 1 Hans Wåhlin, »Scania antiqua» 1931, sid. 50.
  3. Kr. Erslev, »Konge og Lensmand -», sid. XXXVIII.
  4. M. Sjöbeck, »Allmänningen Kulla fälad» 1947.
  5. Citerat efter H. Richter, »Förarbeten ... », sid. 25.
  6. Hjälmshult ligger vid randen av Kulla fälad.
  7. K.G. Ljunggren »Skälderviken och Kullen».
  8. Sydsvenska ortnamnsarkivet.
  9. Akut accent i motsats till grav accent, såsom t. ex. i ordet buren (best. form av bur), icke buren (av verbet bära).
Överst på sidan.

UDDEN

 Kulla udd eller Bondandsan (1687 G. Buhrmann); Kulla udde (1712 A. Ciöpinger, 1900 trad., 1909 Bjerring.); Kullens udde (1853 Pehr Andersson.); Udden (1900 trad.); Kullands (1907 G.H.J Ljunggren; Kullanäsan (1910 H. Helgasson.); Adden (dial.).
Kullabergs yttersta udde kallas av befolkningen i allmänhet helt enkelt Udden eller Kulla udde. Näsan eller Bondanäsan tolkas av K. G. Ljunggren såsom tabu och (eller) noanamn, ett namn som man vågar använda i st. f. ett annat, heligt.1)
Det är anmärkningsvärt, att Buhrmann och de kartförfattare som bygger sina kartor på hans verk2) icke tecknar ordet Kullen eller Kullaberg, utan endast Kulla udd, eller Bondanäsan, någon gång Kulla lykta eller »fyring». Först längre fram på 1700-talet och början av 1800-talet markeras Kullen, Kullaberg, på dessa svenska kartor.
  1. K.G. Ljunggren: »Skälderviken och Kullen». (Namn och Bygd 1943.)
  2. Krigsarkivet.
Överst på sidan.