Kullabergs natur

KULLABERGS NATUR

Särskilt sevärt är den dramatiska klippkusten, grottorna och andra geologiska fenomen. Vårblomningen, främst i dalarna vid Josefinelust och Ransvik samt vid Käringmalen och i ekbackarna österut från Mölle Kapell. Flyttfåglar som rastar vår och höst. Krattskogen mellan Ransvik och Mölle och vid Käringmalen. Näckrosorna på Mölle mosse och den fantastiska utsikten, särskilt från Håkulls topp.

Veckning i berggrunden vid Ransvik (BB)

Berggrund nKullaberg är en s.k urbergshorst. Urberget under de lagrade bergarterna som täcker Skåne sprack i samband med forntida bergskedjeveckningar. Ett stort stycke av urberget pressades upp och höjde sig över omgivningen.
nDe andra skånska åsarna har bildats på samma sätt. Kontakten med havet har skapat en fascinerande klippkust med grottor, raukar, malar - fält med av havet rundslipade stenar, m.m.

nUrberget består huvudsakligen av gnejs vilket ger magra jordar och fattig vegetation. I det näringsfattiga urbergets spricksystem löper emellertid grönstensgångar bestående av bergarterna diabas och amfibolit. Dessa ger upphov till näringsrikare stråk för floran. Särskilt är det kalcium och magnesium som gagnar växtligheten. Dessa gångar följer inte sällan bergets dalsystem. Framförallt gäller det ravinerna vid Ablahamn, Käringmalen, Josefinelust, Djupadal och Ransvik och kusten väster om Arild. På flera av dessa platser kommer även de längsgående stråken av gångbergarterna i dagen med Kullabergs speciella, mörkt röda diabasform, kullait.

Malen vid Spindelnätet

Utsikt från Håkull

Berggrunden på Kullaberg

Speciellt klimat n Topografin och näringsförhållandena liksom kustklimatet ger mycket varierande miljöer för växter och djur. Särskilt gynnsamma klimatförhållanden råder på sydsluttningarna.

Vegetation nDå berget mestadels är skogklätt är intrycket lummigt. Skogen känns sällan påträngande då den huvudsakligen består av lövträd.

Skogar nI tallskogarna finns nästan bara kruståtel. Örterna är få. Lokalt uppträder mycket ormbunkar, björnbär och spridda enbuskar. Liknande vegetation förekommer i de äldre granplanteringarna men i de yngre saknas markvegetation helt. Bok- och ekskogen är rikare på örter. Visserligen finns rena kruståtelskogar men vitsipporna blommar rikare på våren och vanligen hittar man också arter som ängskovall, lundarv, gulplister och myskmadra.

I dalarna och på gångbergarter uppträder också blåsippor, gulsippor, skogsbingel och ramslök. I några områden finns hålnunneört och månviol, vilka är stora sällsyntheter. På marken och uppför trädstammar klänger kaprifol och murgröna. Nära branterna ut mot havet övergår ekskogen i knotig krattskog ofta med inslag av ask och lind. I fuktiga stråk dominerar vanligen al, ask och alm.

Ljungfälad och enbuskmark nPå torra vindexponerade knallar finns fortfarande rester av den gamla ljungfäladen. Här växer förutom ljung även blåbär, kruståtel, fårsvingel, stensöta, stenmåra, blodrot och syror. Samma natur växer fram på de nu restaurerade hedområdena.
nÖver stora ytor har enbuskarna slutit sig till ogenomträngliga snår. Ibland finns en del ormbunkar under dessa men normalt saknas all vegetation bortsett från enbuskarna själva.

Fuktmarker och kärr nSamtliga fuktmarker är påverkade av torvtäkt. Stora ytor upptas av vitmossemattor med tranbär, sileshår och ängsull. Ute i öppet vatten finns säv och kaveldun. Några kärrområden domineras helt av högvuxna starrarter.

Vid Hjorthagemossen

Kustvegetation n På vindpinade klippor förekommer enbart lavar. I sprickor och klappersten uppträder också trift, strandaster och skörbjuggsört.
n På sluttningar och berghyllor är vegetationen mycket beroende på väderstreck. Nordstupen präglas av gräs-eller ljunghed med arter som hönsbär och stensöta. Branterna mot söder är mycket artrikare delvis med torrängsvegetation. Där finns tjärblomster, blodnäva, slåtterfibbla samt sällsyntheter som rosenlök, glansbräken, kungsmynta och vårvial. Den sistnämnda finns bara på Kullaberg och på en lokal till i landet.

Kärlväxter nKullaberg är ett floristiskt välundersökt område. För nästan 250 år sedan reste Linné här och Nils Christoffer Gyllenstierna skrev 1851 en monografi över floran som då innehöll 815 vilda, 91 odlade eller förvildade fanerogarner, 20 ormbunkar och 76 mossor.
n Därefter har många undersökningar följt. John Kraft genomförde den senaste inventeringen på 1970-talet. Totalt finns hela 70% av vår svenska flora på Kullaberg om man bortser från rena fjällväxter.

Björnbär

Mossor i bokskogen
n Flera olika björnbärsarter växer på berget. En unik art, Rubus kullensis, upptäcktes för ett sekel sedan men har inte återfunnits senare.

Mossor n Drygt 200 mossarter finns dokumenterade på berget. Artantalet anses som ganska högt då förekomsten av s.k rikbark är liten. På björk och barrträd växer de mossor som har låga näringskrav. Rikbark erbjuder ädellövträden, ask, alm, lönn och hassel. Dessa trädslag är sällsynta på Kullaberg. Ek, bok och lind erbjuder mellanrik bark. Särskilt de två förstnämnda finns i stor utsträckning på berget.
nDe artrikaste mosslokalerna finns vid ravinerna Josefinelust och Ransvik samt längs östra nordkusten.
nDe mossarter som idag inte återfunnits från Gyllenstiernas artlista har i de flesta fall varit sådana som kräver ett högre pH-värde. Eventuellt har de försvunnit som ett resultat av nutidens sura nederbörd.

Däggdjur nUte på de öppna markerna vid Björkeröd och nedanför berget ser man ofta harar med sina långa ben och öron, både enstaka och i små grupper. De mindre och kortörade kaninerna föredrar också öppna fält men i närheten av torra backar där de gräver sina gryt. I liknande miljöer trivs räven som gärna jagar kaninerna, och grävlingen som mest är ute på natten och samlar växtdelar och småkryp.
nKullabergs karaktärsdjur är dock rådjuren. På grund av måttlig jakt är de inte speciellt skygga. Vid vandringar över berget står man ofta för en kort stund öga mot öga med dessa eleganta djur. Mötet blir kort - i långa graciösa språng försvinner djuren mellan stammar och buskar.
Räv (UA)

Kronhjort (UA) Kräldjur nVid stigarna prasslar det ofta till i löven. Det kan då vara någon skogsödla eller ormslå som legat och värmt sig i solskenet. Ibland finns anledning att se upp. Även om de inte är så vanliga finns huggormar, gärna nära stengärdsgårdar och stensamlingar. Om man inte trampar på dem eller stör på annat sätt brukar de snabbt ge sig av om någon närmar sig.

Insekter nKullaberg är ovanligt rikt på insekter. Många skalbaggar och fjärilar har beskrivits. Området kring Ransvik är särskilt rikt på flärilar. För vissa insektsarter (och fågelarter) är det viktigt att torra träd och grenar inte städas bort. De fungerar både som boplats och matställe.

Guldbagge

Blåvinge
Rosenfink

Fåglar nKullaberg hyser en rik fågelfauna. Detta beror på de många olika miljöer som finns på berget men också dess geografiska läge mellan två vegetationszoner i Europa, den mellaneuropeiska lövskogen och den nordliga boreala barrskogen.
nTotalt har ca 275 fågelarter iakttagits på berget, varav ca 90 häckar årligen. Vanligast bland häckfåglarna är lövsångaren, bofinken, rödhaken, ringduvan och koltrasten. Bland arter som är litet speciella för Kullaberg märks exempelvis gransångaren, den sydliga gråsiskan, korpen, skärpiplärkan och rosenfinken.
nGenom sitt utskjutande läge i havet attraherar Kullaberg stora mängder flyttfåglar både vår och höst. På våren i april och maj, särskilt disiga morgnar, kan tusentals småfåglar rasta i buskagen ute kring fyren och golfbanan.

Vackra klara dagar är det rovfåglar som dominerar sträcket, särskilt ormvråk, sparvhök och i maj bivråk, men även ovanliga arter som blå kärrhök, fiskgjuse och stenfalk är regelbundna. En ovanlig fjällfågel som funnit lämpliga rastplatser på Kullaberg är ringtrasten och Kullaberg är därmed det ställe i landet utanför fjällen där man lättast kan få se denna fågel.

nSelma Lagerlöfs berättelse om den stora trandansen på Kullaberg i Nils Holgerssons underbara resa är däremot en myt. Tranan flyttar sällan över denna del av Skåne. nPå hösten kan det ibland komma mängder av "invasionsfåglar", t ex nötskrikor, siskor, mesar, hackspettar eller korsnäbbar. September-oktober är de bästa månaderna för att studera sjöfågelsträcket förbi Kullabergs spets.

Lommar, doppingar, änder, måsar och alkor kan ses i alla väder, men halvön är särskilt känd för stormdrivna atlantiska fågelarter. Efter stark västlig vind kan man få se bl a tretåig mås, havssula, liror, stormfågel, labbar och stormsvalor. Som fågelskådare är det en mycket speciell upplevelse att sitta nedkrupen i en klippskreva med saltstänk och vind på kanske 20 meter i sekunden vinande kring öronen samtidigt som exotiska och annars svårobserverade fåglar som sulor och liror svävar förbi över bränningarna!

FÅGELRESERVAT

nUnder 1995 inrättades fågelskyddsområdet mellan Djupadal och Valdemarsgrottan. Här ska förhoppningsvis pilgrimsfalken få den ostördhet den behöver för att åter häcka på Kullaberg. nSåledes gäller förbud att vistas inom området mellan 1 mars och 15 juli. Undantaget är stigen ner till Söftingsgrottan.
nOstördheten gynnar även många andra arter så kanske även tobisgrisslan kan häcka här. Observera att skyddsområdet sträcker sig 50 m ut i vattnet från kustlinjen!